Det förra inlägget var sjukt deppigt. Så när jag nu ändå ska diskutera saker så här online borde jag kanske inte låta som att hela min världen är raserad. För min värld är inte raserad längre det har varit det i snart 2 månader och jag har bokstavligt talat jobbat mig igenom varje del av det. Nästan 100% av mina veckor har jag spenderar vikandes kläder lyssnat på oändligt mycket bra och lika mycket dålig hipp hopp och hjälpt folk att utvidga sin garderob. Inte ett direkt drömyrke för en konstnärssjäl som mig men det funkar och jag har behövt det. Behövt något som har drivit mig framåt, tagit mig upp på mornarna och för att inte gå under i saknad. Att flytta i från Gotland och från mitt liv där har nog varit det svåraste jag någonsin har gjort. Eller rättelse att lämna Erik när jag flyttade dit i min säng i mitt gamla rum kommer nog alltid vara det jobbigaste. Att bo på Gotland har förändrat mig på väldigt många sätt mer än vad jag trodde det skulle göra. Det har gjort mig starkare men också bräckligare i mitt konstnärskap och min personlighet. Jag har blivit mer stängd och inte det tjejen som är över trevlig och super taggad jämt. Jag kan vara över trevlig och super taggad men har med tiden märkt framför allt på jobbet att jag inte är en sådan person hela tiden. Tror verkligen att jag har krupit ur mitt gymnasieskal och med det mognat i att vara trygg i mig själv. Jag blev på nått underligt sätt på nytt född och när jag är gammal och grå känns det som att jag snarare kommer minnas mina klasskompisar och min tid på Gotland än det tiden på gymnasiet på Vasa skolan. Vad som krävs nu är trygghet och finna en tillvaro i Stockholm som jag också kan trivas i  och växa för att återigen bli hel.

Vad det här är är nog något personligt. En monolog mellan mig själv och mitt jag. Knäppt att man behöver ha en blogg för att man känner sig ensam och behöver prata med något eller snarare skriva det man känner i brist på människor att tala med. Diskutera med sig själv om saker man inte har något annan att prata om med. Det är speciellt att känna sig kvävt, tillbaka hållen av sig själv, tro att ingen vill prata med en om saker. Vet inte varför jag plötsligt har blivit låst i att prata med folk om känslor, kost och livet. Kommer på mig själv att prata med människor om hur deras jobb är vad dom ska göra i höst och andra ytligheter istället för att diskutera viktiga saker. Är det inte det man har vänner till och är det inte med bekanta man pratar om jobbiga arbetstider, väder och dylikt. Kanske har man vi blott 20 års ålder plötsligt bara bekanta runt om sig personer som var ens vänner på gymnasiet som man verkligen har trevligt och roligt med nu  men som man ändå inte når till ett djupare plan med som man gjorde förr.  Spårad tanke.