You are the light

Kärlek är en konstruktion men jag är gärna en konstruktion med dig. Det är knäppt men också väldigt skönt den extrema saknaden som uppstår när någon av oss inte är i Sverige faktiskt fortfarande existerar och pulserar. Det finns stunder i vår relation då när man inte har sätts på länge och man inser att  vi båda är i London utan att ses och det är det närmaste vi har varit på flera veckor. Då blir jag knäpp, vad är det för verkligenhet vårt förhållande svävar i. Det är väl så när man älskar någon på distans , är det en låssas värld man saknar. En plats där man får vara med varandra jämt men som inte samexisterar vekligheten. En plats där vi alltid är vi och du alltid vaknar vid min sida och somnar i min famn. I bland känner jag mig vilsen i just det. Knäpp, pendlandes mellan längtan, saknad och drömvärlden existerande. 

Förhoppningsvis kanske våra drömvärldar kan skapa en symbios på samma plats så att jag slipper vara ensam mer.

Februari

Februari har börjar bra spenderade den inledande helgen i Göteborg med fina återföreningar och bra dans sessioner. Lycklig helg med fina vänner är ju precis vad februari ska leverera känner jag spontant och väldigt mycket dans då såklart. 

Fortsätter denna månad med besök i Glasgow , Gävle och slutligen Malmö. En bra rese månad ( klimatångesten suck) Får tänka att mina arbeten faktiskt handlar om att förbättra miljön så jag sprider min information när jag reser i alla fall. Nog om detta i dag är det torsdag och det betyder vin på internatet vilket passar efter en hård arbetsvecka. skål ! 

I refuse to have you break me

Så här i mitten snart slutet av januari har mitt liv på någotvis vänts från ett oändligt kaos av känslor och beslut till en spegelblank sjö av lugn. Mina känslostormar är ett problem som har varierat under det senaste åren. Har mått skit oändligt med dagar men sen mått toppen inte lika många men många. Jag ser trots detta på något sätt slutet i tunneln. I höst kommer jag förmodligen att bo på en plats som jag förhoppningsvis kommer stanna tre år. Tre år av att fixa mitt psyke med andra ord och faktiskt få plugga det man mest vill i hela världen. Kanske kan mina drömmar få bli sanna och det skulle vara fantastisk härligt på så många plan. 

Just nu är jag inne i en väldigt tung ansöknings period är klar med tre men har ca åtta kvar. Är trots stressen och pressen väldigt stimulerande att bocka av skola efter skola. Dock längtar man ju oroligt mycket efter att få se resultat av sitt hårda arbete mer mötet som det jag hade i Amsterdam. Mer lov ord och sång och förhoppningsvis massa intervjuer och glädje rus. Men har på något sätt även bunkrat upp mig för besvikelse. Tror det är viktigt att man förstår att det kan gå åt helvete och att det inte betyder att du är sämst i världen utan kanske bara inte rätt. Det har nog kommit med åldern lol men är ju sant. Känner mig psykiskt beredd på allt nu, all skit om det ska vara så, så tar jag det för "What dosen't kill you makes you stronger". Världens kanske mest pretentiösa låt men hjälper faktiskt i alla lägen. Jag har lagt min själ i detta satsat till hundra procent så måtte man kan få ha lite flyt om det nu skulle finnas en gud highly thought that så är jag fan värd detta så jävla värd detta. Inser att detta inlägg är mer ett peppande inlägg för mig själv än något slags lägesrapport. Men så får det vara. I dag åker jag till Stockholm och hånglar ciao 

You wheren't There when I needed you, you are lost , you are going under

Det har varit en märklig höst en sådan fantastisk euforisk och galen höst med massa nya möten, nätter då jag inte sovit alls nätter då jag aldrig har velat vakna mer. Det har varit sår på händer ömma hjärtan och splittrade tankar. Jag ser dig jag ser dig verkligen men vem är det jag ser. Livet har introducerat begravningarnas höst för så kommer jag minnas den. Då allt självklart rasat och allt har formats för att formas om. Jag är starkare men varför måste jag lida för att nå dit. Förstörda vänskaper och förföriska vänskaper. Kärleken till livet till allt det goda och verklighetschock till tusen. Vad är det för fel på människor på mig? Varför är 70% av  Rysslands befolkning anti homosexuella? och varför lever vi efter ordspråket syns det inte finns det inte? Så jävla politiskt och så jävla bra folk. Your never die your never die your never die. I bland måste jag bara gå in i ett rum som är helt tomt för att palla allt runt om mig. Det här golvet jag ska vara sist här. Dansa och bli lyckligare för man faktiskt blir det. Volontär jobba och samla in pengar för att verkligheten är så skev och 6 timmar inte är nått. Slita och fotograferar för det är det bästa på jorden. Följa ens passion och skita i allt annat för en stund. Mitt rum i ditt hjärta. Självbilds chock och chock överlag. I dina skor skulle jag lätt kapitulera. Skogen. Det är för varmt och för kallt och för grått. Inspiration.. Nergångar till botten och toppar över molnen samtidigt som stressen dödar allt och kväver en av pepp och nervositet. Jag dansar men känner inget alls. Skräck blandad förtjusning i varje ögonblick. Kärlek så himla mycket kärlek från alla möjliga håll. Tack!

Den 19 december 2013 känslor och tankar på tåget bort men samtidigt hem.

Vernissage fredag

Det är alltid lika mysigt när man ska vara med och ställa ut. Först allt pyssel och trix innan som oftast förbered under flera veckors tid. Sen en stressigt sista tid när hängning, pr och vernissage ska planera och till sist själva vernissagen. I går var det alltså dags mitt i stormen Sven bjöd vi upp till dans i gamlebys kanske finaste hus. Jag hade faktiskt inte lagt ner hela min själ i detta då mina abetsprover har legat  som prio ett men ett lite verk hade jag ändå lyckats producera på tema Berlin/Gamleby. 

Glöggen surplades och pepparkakor och julmust förtärdes medas ett ljudspår med från Berlins tunnelbanor stod för musiken. Många människor trotsade Sveb och massor av roliga samtal floreras om Berlin och konst. Klockan sju avslutades vi Vernissagen för att fortsätta till den obligatoriska vernissage festen som var hemma hos Mathias och Jens. Vi fortsatta i samma tema alltså Berlin och åt hemagjorda falaflar i massor och drack billig öl och lyssnade på musik. 

Ett bra avslut på fredagen då den första snö anlände till Gamleby. 

Rädsla

Det finns få saker jag är rädd för. Har alltid varit rätt så härdad. Är varken rädd för konstiga djur eller livet slut. Så klar är det ju många saker som jag likt många andra kanske inte uppskattar. Typ mörkar skogar på natten eller våldtäktsmän. Oftast i mitt fall så handlar det om att jag är rädd för att bli rädd. Känna paniken och blodet rusa genom kroppen. Att man får lite svårt att andas och blir paralyserad. Det är vad som är obehagligt med att bli rädd den kroppsliga reaktionen.

Den här veckan är jag rädd för människor. Har aldrig varit det förut med på grund av vissa omständigheter har jag blivit rädd. För att gå själv ute på kvällen bara korta streckor. Med rädslan kommer även paranoian. Varför tittar människor så här på mig är det någon av er som har försört allt. Är det du vem är det, vad finns du? Hatar att känna mig hjälplös och rädd för bilar på parkeringar möten med cykeln. Det har varit en hemsk vecka men som de säger i kanske världens mest peppande låt. What doesn't kill you make you stronger stand a little taller doesn't mean I am lonely when I am alone. Peace ! 

Förlåt för att jag aldrig har sagt förlåt