Så här i mitten snart slutet av januari har mitt liv på någotvis vänts från ett oändligt kaos av känslor och beslut till en spegelblank sjö av lugn. Mina känslostormar är ett problem som har varierat under det senaste åren. Har mått skit oändligt med dagar men sen mått toppen inte lika många men många. Jag ser trots detta på något sätt slutet i tunneln. I höst kommer jag förmodligen att bo på en plats som jag förhoppningsvis kommer stanna tre år. Tre år av att fixa mitt psyke med andra ord och faktiskt få plugga det man mest vill i hela världen. Kanske kan mina drömmar få bli sanna och det skulle vara fantastisk härligt på så många plan.
Just nu är jag inne i en väldigt tung ansöknings period är klar med tre men har ca åtta kvar. Är trots stressen och pressen väldigt stimulerande att bocka av skola efter skola. Dock längtar man ju oroligt mycket efter att få se resultat av sitt hårda arbete mer mötet som det jag hade i Amsterdam. Mer lov ord och sång och förhoppningsvis massa intervjuer och glädje rus. Men har på något sätt även bunkrat upp mig för besvikelse. Tror det är viktigt att man förstår att det kan gå åt helvete och att det inte betyder att du är sämst i världen utan kanske bara inte rätt. Det har nog kommit med åldern lol men är ju sant. Känner mig psykiskt beredd på allt nu, all skit om det ska vara så, så tar jag det för "What dosen't kill you makes you stronger". Världens kanske mest pretentiösa låt men hjälper faktiskt i alla lägen. Jag har lagt min själ i detta satsat till hundra procent så måtte man kan få ha lite flyt om det nu skulle finnas en gud highly thought that så är jag fan värd detta så jävla värd detta. Inser att detta inlägg är mer ett peppande inlägg för mig själv än något slags lägesrapport. Men så får det vara. I dag åker jag till Stockholm och hånglar ciao
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar